Ellen Johansson

Att ätstörningar är en så kallad anhörigsjukdom tror jag att många kan hålla med mig om. Oftast ställs den drbbade personen i centrums mitt och personerna som står vid sidan om ser den sjuka att försvinna ännu mer till ätstörningens kalla famn. 

 

Som drabbad har jag aldrig stått på den andra sidan. Sidan där man ser sin älskade dotter, son, syster, bror, kompis, flickvän, pojkvän tyna bort. Oavsett relation till den drabbade så förstår jag att det är jobbigt, men framförallt frustrerande. För något som borde vara så basalt och enkelt har blivit så svårt. 

 

Jag kan fortfarande komma ihåg mina föräldras frustation när jag var som sjukast. Hur de satt, gråtandes, på sängkanten, och bönade och bad deras dotter om att äta. Men i många fall så fungerar det tyvärr inte så, utan ätstörningens röst är alldeles för stark för att kunna säga emot. 

 

Så utifrån den drabbades perspektiv kommer här några av mina tips på vad man kan tänka på som anhörig;

 

Det här är inget vi hittar på. Hade vi fått välja mellan det friska och sjuka livet så hade vi valt det friska utan tvekan. Dessutom när man tänker på att det faktiskt är en sjukdom och inget personen hittar på så kan det bli lättare att acceptera situationen. 

 

Läs på vad ätstörningar handlar om. Skaffa dig kunskap. Vet man vad sjukdomen handlar om blir det dessutom lättare att acceptera, men framförallt att förstå personens handlingar. 

 

I många fall blir den drabbade personlighetsförändrad då så mycket energi går åt till ätstörda tankar samt beteenden. Men det är nu personen behöver dig som mest även fast den drabbade, oftast, gör allt i sin makt för att stöta bort dig och skydda sin ätstörning. Säg exempelvis "Jag ser att du har det tufft just nu, men jag finns här för dig.", för då lägger du inte någon värdering i den drabbades känslor.

 

Sitter ni alla samlade kring matbordet - undvik att prata om mat samt ätstörningen! Personen har det nog så jobbigt med maten som ligger på tallriken. Prata istället om något annat, exempelvis om drömmar eller om någon ny biofilm som snart har premiär. Det handlar om att avdramatisera situationen och få personen i fråga att tycka det känns helt okej att sitta med vid matbordet.

 

Undvik att ta på dig "polisrollen" och fortsätt ha samma relation som du hade tidigare med personen. Det kommer inte hjälpa att skrika eller höja rösten vid matbordet. Utan istället, försök att se de små stegen den drabbade tar. Varje steg framåt är ett steg i rätt riktning mot att bli frisk. Däremot så kan man ändå försöka att puscha på, genom att exempelvis fråga om personen i fråga vill ha något hemhandlat från matbutiken och på så vis hjälpa personen att utmana sig.

 

Våga fråga hur den drabbade mår, hur det går med ätstörningen etc. Det är så lätt att tippa på tå som anhörig och försöka leta efter egna svar. Bestäm istället en tid, exempelvis att klockan 21.00 varje kväll, när alla målen är avklarade, ska du och personen i fråga sätta er ner och prata om hur det går. Allt ifrån hur dagen har sett ut med antal mål samt innehåll till hur det har gått med kompensatoriska beteenden (om det nu finns med i bilden). Detta leder till att ni båda är medvetna om vad samtalet kommer att handla om, men framförallt att ni slipper fråga om det hela tiden. Och som anhörig kan det bli en lättnad att få svar på sina frågor.