Ellen Johansson

Är det något jag önskar så är det att jag hade berättat om min ätstörning tidigare. Anledningen till varför jag drog mig för att berätta berodde mycket på att jag inte visste hur jag skulle säga det. Och nej, det finns inget enkelt sätt att göra det på, jag vet. Men till dig som fortfarande inte har vågat berätta kommer här mina bästa tips.

 

För mig var det enklare att börja prata med människor som inte hade en relation till mig. Min skolsköterska på gymnasiet var ett otroligt fint stöd. När ingen annan vet om ens problem blir man väldigt ensam. Och jag vet om att det är svårt att släppa på fasaden och låta någon annan se in i dig och dina tankar - men det hjälper! Det var svårt i början. För mig kändes det ovant att berätta om något som var så impregmerat. Men efter varje gång så blev det lättare och det blev även mer naturligt för mig att prata om min ätstörning. 

 

Det svåraste för mig var att berätta om min ätstörning för min familj, och sättet som dem fick reda på min sjukdom hade jag velat ändra på. Mitt tips är att bestäm en tid med din mamma, pappa, sambo eller vem det nu än är och bestäm dig för att vid denna tidpunkten skall jag berätta. När personen/personerna vet att du ska prata om något så är det svårare att dra sig ur. 

 

Om det känns jobbigt att prata om det så skriv en lapp. Det räcker kanske med "Jag har problem med maten."?

 

Det är inte lätt, och som nämnt tidigare så finns det inga enkla sätt att göra det på. Men egentligen, varför gör vi det så svårt för oss själva? Att lida av en ätstörning är en sjukdom och det är väl knappast så att vi drar oss för att berätta om benet vi har brytit eller operationen vi skall genomföra? Berätta för bästa kompisen eller din syster eller någon helt annan du litar på, och sök hjälp därefter.

 

Ibland är det kanske lättare att söka hjälp själv. Exempelvis kan du ringa till din vårdcentral och boka en tid. Vissa orter har specialistmottagningar inom ätstörningar som man direkt kan vända sig till. Jag vände mig först till ungdomsmottagningen här jag bor där kuratorn senare hjälpte mig att kontakta psykiatrin. Det var inte lätt, men det är så värt det!   

 

Det du lever i just nu är en sjukdom. Ett helvete ingen ska behöva gå igenom. Desto tidigare du söker hjälp, desto snabbare går det att bli frisk och fri. Försök att skilja på ditt friska och logiska jag mot ätstörningens röst. Lyssna på mig nu, du förtjänar och behöver hjälp!